trots att man faktiskt kan sätta fingret på vad det är som är den där jobbiga klumpen i magen är det inte alltid lätt att göra något åt det. för det finns ju där.
det finns där hela jävla tiden.
det är som om resten av världen inte längre känns viktig.
svårt glädjas åt någon annan.
svårt att gråta.
svårt att ta saker riktigt på allvar.
svårt att visa kärlek.
likgiltigheten, det där gråa, varken eller blir till hela tiden.
som ett evigt trampande på ett och samma ställe.
vart är jag på väg egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar