24 juli, 2009

alla människor föds vi med vetskapen att det finns en sak vi inte på något sätt kan undvika. något som är lika självklart som att andas. det enda som vi faktiskt kan veta till 100% kommer att hända oss.

döden.

för många ett ord som skrämmer och vissa ett helt naturligt ord, en självklarhet. och visst, jag kanske inte borde vara vara rädd för något så självklart men jag kan faktiskt inte låta bli. jag är så fruktansvärt rädd för att dö. rädd för att mina nära ska dö. livrädd.

jag är inte rädd för att dö en naturlig död 92 år gammal utan jag är rädd för att dö innan jag är klar med detta livet, rädd för den sorgen man kanske lämnar efter sig, rädd för ett tragiskt och abrupt slut.

det kan vara svårt att förstå att varje gång någon på denna jord tar sitt sista andetag finns det någon som kommer att sakna denne. kanske en mamma, kanske en dotter eller kanske en syster. varje människa har sin plats här på jorden och det finns ingen som någonsin kommer kunna ta den platsen. alla har vi en alldeles egen plats i de hjärtan som öppnat sig för oss. alla är vi behövda, alla älskade.

vad som rör mig är att trots detta så finns det så många som inte tar vara på det som vi har här och nu. det som betyder någonting nu. det finns så mycket småsaker, skitsaker som tar över våra liv och nästan äter upp det.

jag har hittat ett lugn och förhoppningsvis en bättre variant av mig själv. jag överlevde. jag hade änglavakt och det är inte förens nu som jag förstår hur tacksam jag borde vara, och det är jag. men samtidigt har jag svårt att visa det. för det räcker inte att bara säga det. det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

det kan tyckas vara patetiskt att jag sitter här och skriver en hel novell om döden och om livet men jag väljer att i stället se det som ett litet, litet steg på vägen. ett litet steg på vägen att dela med mig om att detta har varit en utav de jobbigaste dagarna på länge. en dag full av insikter och tvivel. finns det någon rättvisa i denna värld?


mari andersson
1970 - 2009
jag tänker på dig så att det gör ont i hjärtat!
för att möta den vackraste människan jag någonsin mött.

kärlek & tårar

1 kommentar:

Louise sa...

<3
jag höll på att dö inombords när du var på sjukhuset, jag lovar.